+ - +
|
Bild av musikinstrument och notbok Folkmusikkommissionens notsamling
och Musikmuseets spelmansböcker
|

Om materialet

Handskrivna notböcker – spelmansböcker

De så kallade spelmansböckerna, handskrivna notböcker med till största del dansrepertoar, finns accederade i tre serier i Folkmusikkommissionens och dåvarande Musikmuseets folkmusiksamlingar. Serierna ”Ma” och ”M” ingick ursprungligen i Folkmusikkommissionens samlingar; ”M” står sannolikt för melodibok och ”a” anger troligtvis att böckerna ursprungligen inlånades för avskrift, även om flera av böckerna i Ma-serien av olika anledningar blev kvar i original, samtidigt som avskrifter också ingår i M-serien. Som en delsamling i M-serien ingår de drygt 60-tal spelmansböcker som John Enninger samlade in; Enninger är troligtvis också den som myntade begreppet spelmansbok. Serien ”MMD” ska sannolikt utläsas Musikhistoriska museets dansböcker, och består av böcker i original och i avskrift som tillfördes museet innan dess att Folkmusikkommissionens samlingar deponerades där 1936, därefter tycks M-serien ha använts.

Spelmansböckerna i samlingarna är mestadels daterbara till 1700- och framför allt 1800-talet, i mindre utsträckning till 1900-talet, med Sverige som huvudsaklig proveniens. Undantaget är de notböcker från Baltikum, Polen och Preussen som Nils Dencker gjorde avskrifter av på uppdrag av Musikhistoriska museet i början av 1930-talet, där originalen från 1600- och 1700-talen i vissa fall inte överlevde Andra världskriget.

Lika lite som uppteckningarna återger hela repertoarerna hos spelmännen, kan vi ur spelmansböckerna uttala oss om vad som verkligen spelades, och i vilken utsträckning. Viss repertoar var sannolikt enbart gehörstraderad och behövde inte fästas i notskrift, medan andra låtar kopierades till den egna notboken utan att de nödvändigtvis ingick i den mer aktivt spelade repertoaren. Spelmansböcker har också vandrat mellan flera ägare och det är inte ovanligt att flera olika händer infört låtar i notböckerna. I många fall innehåller spelmansböckerna emellertid en annan eller bredare repertoarbild än vad som framträder i uppteckningar. Många melodier i spelmansböckerna kan karaktäriseras som ett musikaliskt allmängods vid tiden för bokens uppläggning, exempelvis populära valser av kända kompositörer eller melodier ur operor och operetter. Denna repertoar har vanligtvis inte rymts i folkmusikbegreppet och i uppteckningarna ligger tyngdpunkten inte sällan på en repertoar med lokal anknytning och okänd upphovsman. (Denna skillnad mot uppteckningarna delar notböckerna för övrigt med motsvarande handskrivna böcker med vistexter.) Vid avskrifter av äldre spelmansböcker har i flera fall endast de låttyper som var av intresse för Olof Anderssons och Folkmusikkommissionens verksamhet tagits med, och låtar som i originalboken sannolikt benämndes ”pollonesse” eller något liknande (namnvariationen är omfattande), har i avskriften kallats ”polska”.

Notböckerna är i några fall stämböcker som innehåller endast en instrumentstämma, upplagda för ensemblespel. Böcker med fiolnoter är vanligast även om exempelvis flöjt- och klarinettstämmor också förekommer.

Beteckningen spelmansböcker är ibland något missvisande för den här materialtypen, inte minst om man föreställer sig en nationalromantisk bild av bondspelmannen, i kontrast till skolade musiker, och med bland annat en stark tonvikt på gehörsöverföring. De handskrivna notböckerna avspeglar ju närmast per definition en notkunnig ägare, och i många fall inleds böckerna med grunderna i musikläran: tonernas namn och placering i notsystemet, namnen på tonarterna m.m. (Spelmansböckerna innehåller också i flera fall anteckningar och beräkningar som inte nödvändigtvis har direkt koppling till notmaterialet.) Kända uppgifter om ägarna till vissa spelmansböcker avspeglar också deltagande i en annan del av musiklivet än folkliga danstillställningar: medlemmar i hovkapellet, organister, kantorer och klockare. Detta visar i sin tur på den närhet som fanns mellan olika musikområden, att gränserna mellan vad vi idag skulle kalla konstmusik, folkmusik och populärmusik i många fall inte var relevanta: det var musik!

Innan den omfattande insamlingsverksamheten kring den instrumentala svenska folkmusiken kom igång i större skala i slutet av 1800-talet är spelmansböckerna en fascinerande ingång till tidens repertoar. I notböckerna finns många gånger varianter på låtar som fick ett fäste i den levande folkliga musiktraditionen och långt senare upptecknades av folkmusikinsamlare.

+ - +